Reflektion vecka 17

Ja, äntligen drar det ihop sig!

Det känns som om jag vill hoppa över den här reflektionen och sluta gå som katten kring het gröt. Men jag ska ta mitt förnuft till fånga och tänka systematiskt en liten stund till.

Veckan som gick representerade lite av ett uppvaknande, när det gäller vad jag faktiskt har gjort under hela denna tid. Jag har insett att jag har arbetat i glappet mellan vad jag ville och vad som är möjligt och att det har lett mig in på vägar till platser vars utsikter och insikter jag länge sökt.

Jag har älskat att gå på handledningarna, de har gett mig de knuffar jag behövt, både ifrån min handledare och mina kurskamrater (attans an ni varit så få, för även om det gett oss som var där mer tid, så har vi saknat era tankar).

En metafor jag har använt mig av för att stressa ner och boosta med självkänsla, är den att precis som att man i ett fotbollslag har olika positioner att spela på, så har alla sin egen unika väg och sätt att uttrycka sig på. Det är okej att spela på sin backposition även om alla beundrar och firar den fantastiske målgöraren på topp. Alla behövs för att ett lag ska fungera och alla uttryck har sin plats i samhället, så länge man gör det med hjärtat närvarande någonstans. Detta är ju naturligtvis ingen sanning, utan en idé, men den har gett mig modet att fortsätta denna blygsamma och skuggiga väg.

Jag ska sätta ihop hela min process som en liten föreläsning, inte alls vad jag hade i tankarna från början! En stort fantastiskt fototavla hade jag som ambition...Men nu är det något annat jag vill berätta, eller snarare något mer...

Jag har en serie bilder som jag vill visa, enbart för att jag gillar dem så mycket och är stolt över att jag tagit dem. Mitt problem är att de ser inte ut att vara speciellt avancerade eller svårtagna, så ingen vet vad det tagit mig att åstadkomma dem om jag inte berättar det...så det tänker jag göra, som redovisning av mitt EXIT. Ackompanjerade av lite dikter och ja, vi får se.