Reflektion vecka 12. Del 1 & 2

Ju mer jag gräver i mig själv, ju tommare blir jag. Men allt som ska byggas upp på nytt måste väl först jämnas med marken...eller?

Efter den här veckan blir det att revidera mig själv och vad jag egentligen vill och till vilket pris. Jag kan tycka att man spelar ett högt spel med oss, men det är kanske meningen.

Våra veckoreflektioner ska bestå av beskrivningar av; vad vi har gjort, hur och varför, samt vad vi har lärt oss/hur vi har utmanat oss själva. Den har veckan blir det en något kortare reflektion, trots att den består av två delar. Eftersom jag var sjuk under klassens diskussion om teknik och material, som jag har hört förvisso var rätt förvirrade, har jag begränsad uppfattning om veckans innehåll och tema, men den har trots det fått mig att inse att jag kommer att bli en väldigt märklig bildlärare.

Jag vill börja med att berätta om det som var bra och det var att jag sett två filmer/klipp som handlar om barns kreativitet och hur vi ser på den idag, eller snarare; varför vi inte ser den idag. Den första hette "My kid could do that" och är en fantastiskt tankeväckande dokumentär om en fyraårig flicka som blev exploaterad av andras uppfattning av kreativitet. Det andra klippet var en föreläsning i "TED" och ifrågasatte allas vår chans till en framtid om vi fortsätter att utbilda bort kreativiteten ur våra barn. Jag är så glad att jag tog mig tid att leta upp dem på nätet.

Som huvuduppgift skulle vi lista material och tekniker vi vill lära oss och eller använda oss av, för att se var vi själva står och vilken uppfattning vi har om dess betydelse (eller något liknande, jag var ju inte med) och utveckla en rad lärandesekvenser vi ville pröva i en av teknikerna/materialen. Detta lade vi upp på våra bloggar och jag skämdes för min torftiga lista som prydligt och fint blottade mina brister i ämnet.

På sista lektionen tillverkade vi var sin liten bok, där vi förde in det vi kommit fram till i listväg (läs; min skam) samt illustrationer av våra tänkta lärandesekvenser. Alltså tog jag min skam och försökte rita in den i en bok, som om det inte räckte med att jag visste det, nu skulle alla kunna läsa och dissekera den. Jag gjorde ändå så gott jag kunde och blev mäkta förvånad när det visade sig att vi skulle försegla böckerna i lamineringsmaskinen och traska i väg med dem upp till universitetsbiblioteket vid Humanisten och hitta något gammalt arkiv nere i källaren och gömma undan dem så gott det gick....

Så nu har jag begravt min skam i källaren på plan 5, hemlig hylla, och det känns jävligt bra!

Del 2

Det blev en del effekter av den gångna vecka trots allt, dels fick jag tydligt se vad jag inte kan och det ledde i sin tur tankarna vidare genom hjärnans vindlande, sprakande synapser...till en ny insikt.

Jag har kommit mig själv närmre, i takt med att jag tagit bort gammalt och ovidkommande. Att jag vill skapa för att väcka, provocera eller bara för att det är roligt, står ganska klart för mig nu och jag känner att jag kanske börjar hitta en väg till det. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Om jag vill skapa för att väcka tankar, påverka någons sätt att förhålla sig och agera, bygger det ju på att jag tror att det är möjligt att förändra. Men på senare tid undrar jag om det har någon betydelse, om det går att påverka i den utsträckning att det har verklig verkan. Jag tänker här på att trots att samtidskonsten, vetenskapen - ja alla, uppmärksammar ständigt det vi ofta redan vet,  "nya" sociala förhållanden, hotbilder av alla de slag mot barn, natur, djur, vår själ....men vad händer egentligen? Det är lite som om samtidskonsten blir en spegel vi gärna putsar, för att då ser det tillslut bättre ut i spegeln än det gör där vi är. Jag tror inte att vi har det i oss, att förändra vår natur, till något vi inte är men gärna vill vara. Det provokativa blir tillslut platt och verkningslöst och man behöver ta till ett tyngre artilleri för att höras, men det är egentligen ingen som lyssnar. Är det då bättre att sluta visa hur det ser ut, så att människa finge gå runt utan att känna skuld när hon ändå inte mäktar med?

Det konstiga är att jag inte blir ledsen av att tänka så här, för det för med sig en form av frihet, inget ansvar, bara lust. Det är ju grundlärare jag utbildar mig till, men är inte det en form av samtidskonstnär ändå?