Reflektion efter en ganska tung vecka 10

 Workshopen som inledde veckan var belysande och handlade om bildteoriers påverkan på lärares förhållningssätt och dess avtryck i "undervisningen". Det blev "hands on"-learning by doing (som för övrigt dominerar på detta underbara ställe) och vi gick ut i grupper, som hade till uppgift att ha olika förhållningssätt när vi beskrev/betraktade vår omgivning, via en bild eller nedskrivna observationer. En väldigt tydlig och bra uppgift, som kan vara en ingång till att prata om olika ämnen, begrepp, eller bilderna i sig med barn.

Överst: ljus och skugga i kol
mitten: första intryckets känsla i färg
underst: detaljer i blyerts
plus skriftliga observationer av människor

 -Nu ska ni få höra sagan om Kobran nallen och majjen...Här tror man kanske att det kommer en spännande och annorlunda historia om just dessa figurer, men icke. Ja ni som har läst texten jag syftar på (som är ett utdrag ur ett kompendium med detta namn) vet att det är en ganska torr sak av allas vår Roger Säljö (Selander, 2003). Men den har absolut sina poänger, som när han hävdar att Skinners(1904-1990) bok om programmerade läromedel var det tristaste som gjorts sedan man uppfann tryckpressen!

Efter att ha läst texten tänkte jag på att många av de pedagogiska cd-romspelen som finns är väldigt behavioristiska i sin uppbyggnad, vilket i sin tur ytterligare befäster det (faktiskt) ensidiga perspektivet på positiv förstärkning, hos både barn och pedagoger. Det är något jag aldrig förr tänkt på; att detta,till synes enbart positiva förhållningssätt, skulle kunna vara något som i längden både bryter ner självkänslan och hämmar utvecklingen på olika sätt. Ta till exempel det här med att vi fortfarande envisas att nästan reflexmässigt säga "det var bra gjort, fin teckning,vad duktig du är etc., vi säger inte; va roligt att du prövade, vill du berätta om din bild/va fort bilen åker, eller något som inte handlar om att befästa ett önskat/accepterat beteende med ord eller gester som indikerar att man gjort "rätt", fast vi vet att vi borde det oftare.

 Detta var en av de "ögonöppnare" som jag fick under veckans seminarier, som förresten var väldigt bra, genom sina öppna och konstruktiva diskussioner. Även fast ämnet "Teori och didaktiska konsekvenser" var både svårt och vi kanske hade lite för lite tid att göra det absolut rättvisa, så ledde det till många insikter. Bland annat den att jag aldrig har ifrågasatt de sociokulturella teorierna om barns lärande och utveckling, utan enbart sett alla fördelar.

På tal om fördelar så har jag här några nackdelar som jag plockade upp från veckan som gått; om man inte läser sina texter, eller förstår vad man läser, kan man inte heller dela några insikter eller bygga nya på de som borde finnas. Samt att handledning är ett underskattat och dyrbart verktyg och att frånvaron av det märks tydligare ibland, genom att bra och viktiga texter liksom "slarvas bort".

Det som verkligen har satt sina spår i mig den här veckan var de sokratiska samtalen, som genom att hitta en naturlig plats i vår klass kom att hjälpa oss bli mer medvetna samtalare med omedelbar verkan. Vi startade redan förra veckan med att delta i ett samtal lett av vår lärare. Vi var en lite för stor grupp för att det skulle vara optimalt, och det kändes, vi fick genast erfara att vi har mycket att jobba på, som grupp och på de personliga planen. Jag har lärt mig att mitt personliga mål inför ett samtal inte nödvändigt måste bli att försöka vara tyst bara för att jag pratar mycket, det blir inte produktivt för samtalet, utan jag kanske ska inrikta mig på att ställa fler adekvata frågor och ha ett ännu öppnare sinne. Jag ska tänka; vad kan jag få reda på nu som kan förändra något jag tidigare tyckt?

Enkla komihåg: Den inledande frågan ska vara inkluderande och materialet i fråga öppet, av dilemmakaraktär.
Jag vill nämna att jag verkligen gillar litteraturen i detta delmoment; Sokratiska samtal i undervisningen av Ann S. Pihlgren (2010). Hon skriver på ett lättläst och självklart sätt, som engagerar och förklarar. Det är sällan som man springer på en handbok som faktiskt känns som en handbok.

Vi skulle sedan gruppvis hålla egna förberedda samtal med resten av klassen. Vi var två grupper som hann hålla våra i torsdags. Det som var riktigt bra med dem, förutom att de var fantastiska lärotillfällen, var att de var så olika till sin karaktär. Vi hade valt två olika approach och det blev väldigt tydligt, eftersom vi genast kunde reflektera över dem. Vi är väldigt bra på att just reflektera och våga prata i vår klass, vi har från början ett tillåtande klimat som lägger en bra grund för sokratiska samtal.
    Ett av samtal blev mer styrt och lite forcerat och ett blev mer öppet men stressande. Vi kunde genast se hur olika strukturer har olika påverkan och utgång på en och samma grupp, väldigt intressant och helt i linje med den sokratiska metodens process. Jag hittade en sida med en enkel förkaring av sokratiska frågor och en hel del exempel på sådana, ta gärna en titt :-)

Jag tror att jag har bidragit till vårt gemensamma lärande den här veckan, med en del insikter och frågor, men jag vet inte, eftersom att jag stundtals varit ganska förvirrad (mer regel än undantag nuförtiden...)

Lev väl och frodas