Förändring i Det Offentliga Rummet

Uppdraget den här veckan består av att göra något i/med det offentliga rummet, där utgångspunkten är något jag vill förändra, antingen i Frölunda som stadsdel eller hur människor interagerar i den. Tankar susar förbi och vägrar låta sig fångas. Tur att jag har övat hela veckan på att ssuurrffaa, nu har jag inga problem med inspirationen (ironi), jag lider nog av överispiration dess värre och behöver kureras; måste läsa Fjodor Dostojevskijs Brott och straff nu genast.

Vad har jag gjort som är värt att reflektera över? Allt, kan jag tro.
Uppgift: vad vill jag förändra i det offentliga rummet, varför, och hur? Jag tänkte länge på detta. Tillsammans diskuterade vi, blev entusiastiska och förkastande, allt i ett rasande tempo som gjorde oss snurriga. Tillslut fastnade jag vid tanken att göra något enkelt och utgå i från mig själv, samtidigt som jag ville försöka frångå mitt analyserande och överarbetande förhållningssätt. Kottar fick bli mitt vapen i denna lilla uppgörelse. Den ursprungliga idén bestod i att bygga "en kotte av många", som skulle symbolisera det jag ville förändra;vår medvetenhet om vi är alla individer i en helhet, som vi faktiskt behöver.

Jag började med att gå ut i skymningen (så korkat!) för att desperat försöka urskilja små lövbetäckta, fastfrusna kottar (lärdom; planera med hjärnan) för att sedan tacksamt ta emot makens råd; att sakta torka dem i ugnen. När de sent på kvällen var torra, använde jag min nyinköpta limpistol (lärdom; känn dina verktyg och ditt material om du har ont om tid). Efter att ha insett att det var svårare att limma ihop kottar som skulle likna en stor än jag trott, tänkte jag; kör på, gör det du har lust med! Det blev tillslut tre mindre skapelser; Kotteriet: en tätt sammansluten grupp av kottar, Kottstruktionen; kottarna som är på väg att skapa något, Kottastrofen; ett utbombat skal, en potentiell ny mark. Detta förde mina tankar till det vi tidigare berört; gentrifieringen av bostadsområden och samhällen. Jag kände då att det var det jag vill förändra, på ett subtilt sätt, att kanske få någon att reflektera över vad som sker runt dem och varför. På morgonen upptäckte jag att kottarna förändrats under natten och "blommat ut", vilket inte passar bra ihop med limmade strukturer...

Min placering var jag faktiskt väldigt nöjd med. Eftersom jag ville göra en typ av installation som jag skulle lämna kvar, kände jag att det var väsentligt att den blev bra. Jag tänkte att om jag placerar kottarna i sin naturliga miljö (det fanns inga tallar) under ett träd, blir det kontrasterande att "kottarna gör något de annars inte gör under ett träd" Att det skulle vara vid Kulturhuset tyckte jag gav en liten förhoppning om att de skulle få bli kvar. Det tog ganska lång tid att hitta rätt känsla och jag förbannade det dåliga ljuset (lärdom: har du ont om tid är det många faktorer du inte kan påverka) men det blev ett hyfsat resultat ändå.

Mitt sätt att berätta detta genom kottarna var, ser jag nu, väldigt subtilt och kanske obegripligt, det vet jag ju inte, eftersom jag inte har fått någon direkt respons på det. Men jag tänker att det är så det fungerar med den typ av installation som jag gjorde, den är inte slående eller provokativt. Den kan passera obemärkt. Då funderar jag vidare och inser att det är det jag gillar; att det jag säger eller gör inte alltid är uppenbart, utan att någon plötsligt ser det de inte väntade sig på en plats de inte trodde, som en liten överraskning. Lärdom : Jag trodde att jag sträckt mig långt i detta och tryckt mig fram, men i stället har jag vandrat på kända stigar i okända skogar. Hm...

Kottsruktionen, Kottastrofen och Kotteriet

Placeringen på en mur under ett träd

Min favorit

Strävande kottar i ett fruset ögonblick