Utveckling av idé - "Offentliga rum"

I halvtid

Man har ju hört, läst och sett på tv om hur projekt i  skapande kretsar ofta råkar ut för diverse akuta problem och förseningar, som gör att man undrar varför i helvete de utsätter sig frivilligt för det. Men nu har jag själv hamnat lite i klistret, lite av mitt material är försenat. Detta gör att merparten av mitt arbete ligger på det teoretiska planet med skisser och dylikt.
Fördelen med detta är dock att jag måste hålla mig i skinnet lite och faktiskt hinna med att förankra idén i mig själv. Håller den fortfarande eller börjar den förlora sin dragningskraft? Men de senaste morgnarna har jag vaknat upp med samma vetskap och jag har aldrig förr känt den känslan i de här sammanhangen; känslan av att vara helt övertygad om att det är rätt, vad de än blir! Nu blir jag ju extra taggad av att det blir tajt på slutet eftersom det bara förhöjer upplevelsen av att skapa något; de olika delarna av processen blir så tydliga. Sen är det en viss tjusning när den fule lille Liemannen kommer med sin kalla tunga och kittlar en i nacken...
Jag visste inget tidigare om plexiglaskonst eller överhuvudtaget vilka konstnärer som jag kan inspireras av och använda som referenser till det jag gör, så nu har jag fullt upp med att leta runt på nätet och på biblioteket för att hitta det jag inte söker, det är ju det jag inte hittar...

Passar på att bifoga länkadresser till Ai Weiwei som är en av Kinas mest kända politiska och kontroversiella samtidskonstnärer. Hans verk för att hedra alle de 5000 studenter som dog i jordbävningen i Sichuan 2008, till följd av dåligt byggda skolor, har varit väldigt uppmärksammade. http://entertainmentdesigner.com/news/museum-design-news/according-to-what-an-exhibit-by-ai-weiwei-at-the-hirshhorn-museum/



-Utveckla antingen din egen idé eller någon annans. Så löd uppdraget...och alla nya, plötsliga tankar chockade mitt system, som högspänning i nervbanorna. Men när det lugnat sig lite och jag kunde jag tänka någorlunda klart, insåg att det var Ingelas projekt som berört mig mest; "Den offentliga toaletten". I mina ögon spelade den på att alla kan se vad du gör och det du sett kan du inte spola tillbaka. Jag kände att jag ville fortsätta den debatten och injicera den med mina egna tankar om offentlighet.
Hur skulle jag då göra det? Jag kom i håg mitt förra projekt, som berörde gentrifiering i tre objekt som en installation och kände att -yes, jag vill göra mer installationer, men tekniskt svårare och mer genomarbetade.
Första bilden dök upp när jag lekte med orden; "offentliga rum". En bild av ett genomskinligt rum med något som hängs ut till allmän beskådan framträdde och jag fångade den. Sedan kunde jag bygga därifrån.
Material: återanvänt plexiglas som klipps enligt mina mått och slipas och tvättas till bästa skick, samt limpistol.

Mitt problem var nu att det skulle ta två dagar  innan jag skulle få plexiglaskvadraterna klara. Under tiden funderade jag mycket fram och tillbaka på vad jag ville att de tre rummen skulle innehålla. Ett var redan helt klart i mitt huvud; Den offentliga byken, som är mitt sätt att säga att vi ständigt hänger ut/ hängs ut i det offentliga för att vädra/vädras och visa upp vår smutsiga ( i detta fallet blodiga) byk (tvätt) vare sig vi vill det eller inte. Det är väl framför allt olika media jag tänker på, men tolkningen ligger hos betraktaren.Tvätten är gjord av vitt bomullstyg och jeanstyg, med små tändsticksklädnypor fastlimmade med limpistol. 

Blodet är nagellack, men nästa gång blir det riktigt...

Hela tiden hade jag en bild av ett vardagsrum i bakhuvudet. Ett vardagsrum som skulle likna ett vanligt, där små människor skulle sitta och göra det de brukar en vanlig kväll, fast offentligt. Jag tänkte på hur vi sitter i våra hem, vissa med med fönster som går från golv till tak och med storbildsplatttv som man kan titta på från andra sidan gatan- alla ser dig när du tittar på dig själv i tv'n...med "dig själv" menar jag alla dessa underhållnings-dokumentärer: som: SOS-sommar, Tunnelbanan, Sjukhuset, Stockholm brinner, 112-på liv och död med flera. Här är det vi medborgare, vem som helst oanandes, som plötsligt har råkat illa ut på något sätt och blir till lättsmält billig (produktionsbudget) underhållning en vanlig familjekväll i februari.
Jag valde att använda Lego tillslut, det var mest en ekonomisk fråga, eftersom vi har mängder hemma;-). Men jag vet att uttrycket blivit ett annat om jag använt andra dockor och material istället, som Mattias sa;     "Det för kanske tanken till Legoland" Men samtidigt använder jag ju ett banalt och lekfullt material på ett kontroversiellt sätt... så jag håller nog på mitt Lego i just detta fall.

Det offentliga livet

Brevet tog jag med för att ytterligare förstärka bilden av något ödesbestämt, skulle kunna vara ett själmordsbrev, jag vet inte, kanske är det bara onödigt...

Tredje och sista rummet (jag fastnar hela tiden omedvetet vid tretal) tänkte jag skulle bli tomt. Som det offentliga tomrummet som finns, innan vi tillför oss själva till det. Jag ville ha en spruta med, för att visa på elementet av tvång, så jag borrade ett hål och satte den på utsidan först, för att-injicera medvetanden (legohuvuden) i tomrummet. Men min dotter (som hjälpte mig limma) tyckte att den skulle sitta inuti. Hm... tänkte jag, det blir ju också bra, eftersom det verkar finnas ett ständigt närvarande behov efter offentlighet på olika plan och man liksom suuuugs in...

Det offentliga suget

Mitt stora problem blev egentligen presentationen, eftersom jag blev försenad av mitt material hade jag inte de yttre förutsättningar jag behövde och blev, återigen, helt klart hämmad av detta i mitt uttryck. Först ville jag ju ha tre kuber hängande i taket, under varandra, liksom "svävandes" fritt. Men det gick ju helt bort, eftersom plexiglaset väger för mycket, så jag gick ut i mörkret och placerade ut dem på den mest offentliga plats jag kunde hitta och fick med hjälp av ficklampor ett litet, men otillräckligt, ljus.

Det är så uppenbart att presentationen sviker "rummen" det krävs dagsljus och en annan  placering helst  hängande eller  uppradade i ansiktshöjd.

Men överlag är jag nöjd med vad jag presterade och kommer att resonera mer i veckoreflektionen, men helt klart är att jag hade roligt undertiden :-D